Som en sann matälskare (oftast) kan jag inte sluta stanna upp och ofta behöva stoppa blixttankarna som dyker upp 10-100 ggr ibland per dag/vecka månad beroende på... om hur kroppen ser ut,
är den kanske för kurvig?
är det gropar i huden wtf?
visar spegeln större bild idag eller är det bara ännu en lingonvecka...
ja jävlar vad jag inte tänkte så här när jag var yngre, då såg jag dock inte heller reklampelare med pinnmodeller osv osv överallt.

Att över äta, det gör jag också väldigt ofta, får en sprudlande känsla av välbefinnande och  blir även ofta lite sockerhög eller mathög?

Svävar på ett moln i de 7 minuterna jag äter för att sedan gå in i ett jävla svart hål av tomhet och äckelkänsla.

springa till vågen och inspektera detta också?
Ohja, plus 1,5 kilo denna kväll pga av denna smarriga t.ex. pizza med godis och glass till efterrätt, smart M att utsätta kroppen för det då, blä.

Då brukar lite egna konversationer dyka upp i skallen med mig själv som kan vara tex så här:

1.     "spy upp det för fan din lilla dummer?!" kan en tanke vara...
2.     "Men det vore ju sjukligt?!"... ha.ha... ;/ säger en annan tanke...
3.     "Ät gärna lite efterrätt på mc Donalds också nu då, när du ändå är igång tjockis så bantar vi på måndag som vanligt".. är den mening som i vanlig ordning vinner.

Annan sak.
att gå på stan/krogen/allmän plats och kika på alla andra tusentals vackra människor.
Varför hade inte jag de läpparna? Ögonen? och framförallt dom låånga benen, t.ex.... tänk tänk tänk vad livet hade kunnat vart bra, huh M?

Vad fan är dessa för tankar som surrar runt i ens skadade hjärna?
Jag vet ju att det inte bara är jag.
Jag råkar bara skriva det nu.

För mig är min psykiska hälsa prio ett.
Jag vet att jag inte kommer vara smalast i världen hela mitt liv, men det känns som en liten uppoffring.
jag vill kunna äta god mat, bra mat, och då och då äta sådant som inte fyller så stor funktion näringsmässigt utan bara är gott.
Problemet är att jag över äter det och på så vis mår dåligt av det också.
Måste hitta min balans...

lite undervikt är accepterat av vårt samhälle.
BMI 17 är det inte så många som reagerar över, vet många tjejer som har lite undervikt, men det är ingen som riktigt bryr sig. dom äter, rör sig och är glada. fine liksom.

lite övervikt däremot är inte accepterad på samma sätt.
Personer med BMI 25-28 får bara höra att det är överviktiga, trots att dem *trumvirvel* äter, rör sig och är glada.

Eller?

fysiskt sett är det inte speciellt skadligt med något extrakilo hit eller dit (observera att jag inte pratar fetma eller sjuklig undervikt här), allmäntillståndet är ju viktigast. hur, vad och varför man äter, och motion.
ändå blir bekvämligheten för jobbigt.
Man trivs inte som lite lätt överviktig. varför?

varför är det INTE okej att vara lite överviktig, men OK att vara lite underviktig?
skulle det vara skillnad om vi kanske hade en annan bild omkring sig.
Om media visade lite olika?
Jobbigt för allt och alla som inte ser ut som normen.
Men norm är inte alltid (väldigt sällan) rätt.

Usch idag har jag en obekväm dag rent allmänt alltså, behöver ut och få syre till hjärnan tror jag.

-Jag VET att jag är normalt smal, ser normal ut, beter mig normalt (för det mesta ;I) i de flestas ögon och mina egna, and so on...Finns ETT problem i detta. Ja tycker inte om ordet NORMAAAL o har aldrig gjort, normal för mig = boooooriiiing (ej synas)!

men ofta är det som tankarna snurrar runt som bara den och man blir förvirrad och reflekterar över, egentliga skitsaker.

Men just nu, i skrivande stund vill jag bara vara smal...